Liv vår lilla kämpe!

Till sist fick jag lägga henne bredvid mig, där hon till sist somnade om. Vaknade vid sju tiden och gick upp. Skulle ju vara på röntgen redan vid 8. 

Gjorde mig iordning och gick ut och frågade om dem skulle ta bort plåstret så jag kunde sätta på Liv sina egna kläder. Chrille kom in precis när sköterskan tagit bort plåstret och satt på en steristrip och ett plåster på det. Det såg väldigt fint ut. 

Skönt och få på henne riktiga kläder igen och slippa vara jätte försiktig vid såret. Sen gav vi Liv lite frukost innan vi gick upp till röntgen. Röntgen gick snabbt. 

Väl nere på avdelningen skulle vi på ultraljud 8.45. Det var ett tag till dess så vi själva hann äta frukost. Tyvärr blev det ju inte den tiden utan det dröjde nästan 1 h extra innan läkaren kom. 

Han hade varit upptagen med annat vilket vi fick reda på medan vi väntade. Ultraljudet gick bra och allt såg bra ut. Han hade även tittat på röntgen bilderna och dem var bra. 

Han tyckte dock att hon behövde en extra inhalation av adrenalin till då han tyckte hon lät väldigt rosslig fortfarande. Om vi märkte sen att det gett verkan och hon fått sin medicin sa han att vi fick åka hem. 

Vi skulle även ta ett EKG med innan vi fick åka. Vi skulle gå på kontroller i Kalmar först nu i mars någon gång sen inte lika regelbundet för att se så trycket börjat försvinna och så. Sen som vi fattade det skulle hon gå sista gången på kontroll i Lund,när hon är 4 år (om det inte uppstår några problem). 

Sköterskan tog EKG och gav henne inhalationen. Sen fick hon även sin medicin och dem tog även bort hennes infarter. Läkaren tyckte EKG såg bra ut och hon lät bättre efter inhalationen så det var grönt för oss att åka hem. 

Vi fick våra intyg vi behövde och därefter lämnade vi avdelningen. Vi åt lunch på patienthotellet innan vi checkade ut där och åkte hem. 

Hemresan gick bra och vi märkte med en gång när vi kom hem vilken skillnad ingreppet gjort på Liv. Hon var mycket piggare (vilket man inte trodde denna lilla duracell kanin kunde bli) och hade större aptit då hon ville äta tidigare än hon är van vid. Så roligt att se! :) 

Under tiden vi var på avdelningen pratade vi med tre andra familjer, om varför dem var på avdelningen och så. Det fick mig att inse vilken enkel sak dem gjorde på Liv om man jämför med deras problem. Man tyckte så synd om dem, för man vet hur dem känner sig efter allt man själv varit med om.