Dagens vikt 2600 gr
Under natten har Liv själv ändrat på mattiderna så nu är vi nästan tillbaka på dem tiderna vi hade innan. Hon åt vid ca 6 och fick i sig en del, gick på känn att hon åt 30-40 ml . Stämde nog ganska bra då jag vågade bara att sonda 12ml.
La henne hos mig igen vid halv nio ungefär, tuttade jättelite. Hon var trött och ville inte väcka henne heller, då ögonundersökningen skulle börja med dropparna halv elva. Ögonundersökningen gick bra, inga förändringar än.
Efter den var det dags för mat igen. Denna gången skulle vi amningsväga igen, då läkaren tyckte att vi skulle göra det då dem behövde det för att kunna räkna ut den extra näringen hon ska få i sondmatningen.
Denna gången var samma sköterska med innan hon åt och efter och vågen visade på -10 i vikt. Hon tog då beslutet att ta bort denna vågen då hon sett med egna ögon att Liv ätit bra.
Vid 15 när det var dags för mat igen, blev jag instrurerad på hur en annan våg funkade. Det var en sådan vi haft innan, men när sköterskan visade mig hur den funkade kom vi fram till att vi gjort fel innan och ingen har sagt något om det. Denna måltid ammade hon ca 45ml från mig och resten i sonden. Jättebra!
Läkaren hade även beslutat idag att dem skulle ge medicin istället för att sätta en infart och ge blod. Denna medicin skulle hon få tre ggr på en vecka därefter skulle dem kolla blodvärdet igen. Dem skulle även öka hennes järnintag då det var bra och ha det när hon fick denna medicinen. Sköterskan skulle ringa runt lite för att få tag på medicinen.
Senare på kvällen kom läkaren in och berättade att det var svårt att få tag på den, men dem skulle fortsätta att försöka. Medans dem gjorde det skulle dem ändå försöka testa och sätta en infart igen senare ikväll eller imon bitti. När dem ändå ska ta prov imon.
Allt fler sköterskor och läkare har börjat prata om hemsjukvård mer och mer att vi snart kommer att vara där. Själv tycker jag att det låter jättekonstigt att det börjar närma sig. Nu är man så van vid det här, samtidigt som man egentligen vill vara hemma.
Likaså att det känns sjukt att våran dotter har klarat hela vägen hit utan problem. Det är svårt att ta in de hela och man börjar bli nervös för det. Här har man ändå på något sätt en slags trygghet, med alla som kan hjälpa en m det händer något. Men vi är ju inte där än, men snart kanske....
